hcap

It´s been a while. Har inte haft den där skrivarlusten på ett tag. Har saknat den.
Skriva har alltid varit min passion och mitt sätt att få ur mig saker, det vet många av mina vänner om. Vet inte hur många brev Saranda har fått genom åren med mina tankar och känslor på som jag inte kunnat säga i ljud.

Idag är en sån dag, jag kan inte säga, jag måste skriva.
Idag har jag haft tusen känslor i min kropp. Det är väldigt rart som norrmännen säger, alltså konstigt, en väldigt konstig känsla att gå runt med så mycket känslor som krockar. Hur kan man känna lycka, lyckorus samtidigt som man känner bevikelse och ledsamhet. En sån ledsamhet då man inte riktigt orkar gråta utan går runt i dvala ungefär.
Känslor är konstiga och ibland så vill jag bara kasta bort dom och inte orka känna nåt. Men hur vore det?
Livet utan känslor? Då kan man lika gärna dö.

Jag känner så jävla mycket saknad när jag är hemma, den bara drar i mig och jag känner mig avundsjuk när jag pratar med mina vänner och dom ska hitta på nåt roligt eller dom vet mer om varandra än jag vet. För jag sitter 30 mil bort och hinner knappt med livet där. Jag saknar mina vänner. Jag saknar min bästis som är ännu längre bort nu än hon varit förut.
Jag saknar min familj. Men jag vet att när jag flyttar tillbaka så kommer jag sakna något ännu mer och jag vet inte nu hur jag kommer tackla det. Jag är sjukt rädd för dagen och jag suger i mig varje sekund som är kvar av tiden.

Idag har jag så mycket känslor att jag är förvirrad. Åh jag hatar den här dagen samtidigt som jag älskar den.
Idag ska jag träffa mina älskade vänner. Jag ska krama min bästa bästis. Jag ska överraska Denise på hennes firande, jag ska röka menthol på hennes balkong och jag ska träffa alla mina älskade, DeniseSabinaSusCarolineStina, jag hoppas så mkt att Rasha och Linn kommer vara där också.

Jävla, älskade dag.